Glömmer bort hur j*kla bra jag har det rent ut sagt!
Hur fantastiskt fina mina flickor är och hur fantastiskt lycklig jag är över att just de två små diamanterna blev mina!
Speciellt när de trotsar, bråkar, tjatar är det extra svårt och inte glömma bort det. När de gör allt det där som en ettåring och en fyraåring måste göra men som är en aning svårt för en trött mamma att veta hur hon ska hantera. En sån mamma som inte väljer att skrika, bli arg eller bryta ihop utan som ändå bara gör det, utan och vara stolt. Jag väljer inte att glömma då heller- det bara blir så ibland.
Eller när min käre sambo inte hänger upp tvätten, plockar ur diskmaskinen eller hellre leker med mobilen än ungarna. Då kan jag glömma hur tacksam jag är för att han sliter med ett skiftjobb medans jag går hemma, för att vi ska klara oss och att han alltid tar hand om tex bilarna och trädgården och älskar mig och våra barn gränslöst! Jag väljer inte och glömma, det bara blir så!
Eller när jag hopplöst ser på min jobbsituation/pluggsituation och inser att Blekinge/Ronneby är sämsta stället i Sverige och bo på! Och deppar ihop totalt och känner mig värdelös och ensam och uppgiven! Jag glömmer helt enkelt bort hur tacksam jag borde vara att vi inte bor i ett land långt borta och tvingas tvinga ut våra små barn på gatorna eller till en fabrik med lås på dörren. Eller att jag och min familj är frisk!! Jag väljer inte att glömma, det bara blir så!
Därför skrev jag detta- för att påminna mig själv om hur jäkla tacksam jag ska vara över allt jag har!
Men även för att påminna mig om att det är mänskligt att glömma ibland, att fela, att må dåligt, att bryta lite lite!
Bara man tar sig upp igen och blir tacksam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar